Just nu tänker jag på

Plats

Jag sitter och tänker på det där med plats och på frågan: Var är bilden tagen?  Hur förvånad jag ofta blir när den dyker upp. Det verkar dessutom som om det bara är här hemma som det är så viktigt med var.
Jag har visat mina bilder över hela världen, och aldrig har någon frågat mig var jag tagit bilden, det är liksom en ickefråga.
Här på FS, däremot, tycks det vara en naturlig del av uppladdningen att ange koordinater och platsbestämmelse, i alla fall finns den möjligheten och jag vet inte om det där är en del av uppladdningsproceduren på andra nätverk där jag är aktiv också, men finns det som alternativ, så är det väl dolt. Jag skall dock erkänna att jag kanske missat något därför att jag är så ointresserad.

Jag kan förstå att det här jag tänker på nu är allt annat än vetenskap och jag har sannerligen ingen statistik över hur många som intresserar sig för koordinater och platsbestämmelser i andra länder än Sverige, men så mycket kan jag säga att om jag visar en bild i det här landet så dyker frågan förr eller senare upp, men aldrig utomlands.

Jag tänker att det kanske är så att det här på ett eller annat sätt är kopplat till den tradition vi har inom svenskt fotografi, där det dokumentära alltid varit i centrum. Det verkar liksom ligga rotat i oss att fotografi och den fysiska verkligheten sitter ihop. Men så är det ju inte, inte egentligen, eller?

Ok, att fotografera handlar om att se, som fotograf är du helt och fullt beroende av den fysiska verkligheten omkring dig. En konstnär som ägnar sig åt måleri behöver ju egentligen inte ta hänsyn till den fysiska verkligheten, förutom möjligen valet av färg och material, utan kan helt och hållet ägna sig åt sin inre verklighet. Men det faktum att en fotograf alltid måste förhålla sig till den fysiska verkligheten och till det han/hon ser, betyder ju inte att den färdiga bilden har något att göra med en slags objektiv verklighet.

Jag tänker, om man skall hårdra det hela, att en papperskopia av ett fotografi, vare sig det är en print, eller framtaget i mörkrum, inte egentligen är någonting annat än ett papper med en platt bild på, och det enda som man möjligen kan kalla för verkligt, i en fysiks bemärkelse, är själva papperet. Dessutom, och kom ihåg att jag generaliserar rätt friskt nu, så ser man rätt ofta att många som ägnar sig åt dokumentärfotografi gärna fotar i, eller redigerar sina bilder till svartvitt, och då har man ju distanserat sig från den fysiska verkligheten totalt, för inte är det väl så att vår verklighet är svartvit?
Låt oss vara ärliga, många väljer svartvitt för att de gillar det helt enkelt, kanske av estetiska skäl, eller rent nostalgiska, vad vet jag. Men inte ökar en svartvit bild autenticiteten, gör den mer objektivt verklig. 

Nåväl, det är självklart så att man som fotograf kan vara mer eller mindre intresserad av att vilja skapa en slags illusion av verklighet, ja kanske till och med en illusion av att vara objektiv, men om man har förstått på djupet att en fotografisk bild inte egentligen är någonting annat än en platt yta och ett resultat av fotografens egna val, en spegelbild av dennes blick, dennes idéer och upplevelser och inte en objektivt verklighet i sig, så är man ju som fotograf helt fri.
Om jag står framför Eiffeltornet och vill ta en bild så behöver jag ju inte tänka att nu måste jag se till att dom som ser min färdiga bild förstår att det är Eiffeltornet jag försökt avbilda, jag kan naturligtvis göra det, men jag behöver inte. Jag kan ju förhålla mig helt fritt och framför allt personligt till det jag ser. Kanske väljer jag att fokusera på något helt annat än själva tornet, eller så väljer jag en utgångspunkt som mer handlar om min upplevelse än själva dokumentationen.
Jag är fri, helt enkelt och det är så jag tänker kring det jag gör.

Visst, man kan säkerligen uppleva mina bilder som en slags återspegling av det verkliga i någon slags objektiv bemärkelse men jag kan försäkra er om att dom alltid är subjektiva, inte objektiva. Jag tänker aldrig dokumentärt när jag fotograferar, jag tänker alltid på min upplevelse av det jag ser, på det personliga uttrycket och på mina idéer om vad det är jag vill berätta rent generellt.
För mig är frågan om var en ickefråga, men varför är ständigt närvarande.