Just nu tänker jag på

Kaffe med bild

Idag sitter jag och tänker på bildredigering, något som jag ägnar mig åt nästintill varje dag och som är en absolut grundpelare i det jag gör som fotograf och konstnär.
Att redigera sina bilder på ett eller annat vis/mer eller mindre, är något som vi alla ägnar oss åt. I alla fall vi som inte låter kameran ta hand om detta helt och hållet, utan vill ha egen kontroll över slutresultatet. Det är egentligen inget konstigt, eller mystiskt med detta, men det är högst individuellt vad gäller hur och hur mycket.

Gränsen mellan redigering och bildmanipulation kan alltid diskuteras, jag tänker dock strunta i den diskussionen helt och hållet, den får pågå någon annanstans, men så pass mycket kan jag säga; jag bryr mig egentligen inte om hur en bild blivit till, jag försöker nog främst se till bilden och dess uttryck, inte huruvida den är manipulerad eller bara redigerad. Dock har jag blivit mer och mer allergisk med åren mot överarbetade bilder, där effekter och dylikt till sist ligger i vägen för fotografiets egen kraft, och där man möjligen kan börja fundera över om det är ett fotografi man tittar på, eller en digital bild, men det här handlar egentligen inte om huruvida bildmanipulation skulle vara fel i sammanhanget, utan mer om att det lätt kan bli effektsökeri och inte ett sätt att försöka förstärka fotografiets uttryck.

Så, med det sagt tänkte jag enbart resonera kring ämnet med utgångspunkt från vad jag tycker man behöver i sitt redigeringsarbete, och varför jag redigerar mina bilder på det sätt jag gör. Jag tänker dock inte gå in i detalj på hur jag arbetar (det här är alltså ingen lektion i bildredigering) utan bara ett försök att visa på vad min process kan leda till, sedan är det en smaksak och upp till var och en av er att tycka vad ni vill om den processen och slutresultatet.

Jag har arbetat med bilredigering och med Photoshop (framför allt) i snart 30 år. Arbetet har naturligtvis förändrats och förädlats genom åren, men jag har alltid haft det personliga uttrycket som mantra. Det personliga uttrycket och det personliga språket genomsyrar alltid mitt bildarbete. Självklart från de val jag gör i fotoögonblicket, men också i bildredigeringen. Jag skulle nog kunna säga att det är i det digitala mörkrummet som jag formar mitt språk och börjar prata som fotograf och konstnär, det är där det blir till, så att säga, alltså det jag såg och kände i fotoögonblicket.

Nå vad behöver jag då för att en dag, eller några timmar vid datorn och med mina bilder skall resultera i något jag kan stå för. Ja först och främst så behöver jag kaffe, och ännu mera kaffe. Jag brukar säga att det viktigaste man behöver i sin utrustning när man är ute och fotograferar, är bekväma skor. Jag kan också säga att det viktigaste jag behöver när jag redigerar bilder är en termos med kaffe.

Men naturligtvis behöver jag en hel del mer, såsom en tillräckligt kraftfull dator som kan arbeta med det jag vill någorlunda snabbt och direkt. Mina filer är ofta stora, eftersom jag jobbar i stora format, högupplöst och väldigt mycket med lager i PS. Jag hatar att sitta och vänta på långsamma renderingar, så jag har en kraftfull stationär dator. Lap-tops går bort för mig, nej det skall vara en maskin med mycket muskler vad gäller minne, lagringskapacitet, grafik och processorkraft.

Jag jobbar i Windows, vilket säkert får många att rynka på ögonbrynen, men till er säger jag; rynka på, det skiter jag i. Jag har jobbat med Windows ända sedan jag skaffade min första, fullständigt hopplösa maskin någon gång på 90-talet. Javisst, Windows på den tiden var totalt hopplöst, men rätt spännande också. Idag har gränserna vad gäller användarvänlighet suddats ut mellan till exempel Windows och Mac, det är mer en smaksak och vanefråga. Men för mig har alltid det viktigaste varit att kunna välja de komponenter jag vill ha, alltså att bygga min egen maskin från grunden och mig veterligen så blir det svårare om man föredrar Mac, men jag skall också säga att jag vet väldigt lite om Apple och den världen, så jag kan självklart ha fel vad gäller just det.

I alla fall så är en kraftfull dator A och O. Sedan behöver jag program och de programvaror jag använder för att bygga mitt digitala mörkrum är först och främst Photoshop. Lightroom, som jag vet att många fotografer använder står jag inte ut med, så Photoshop och Camera RAW är basen, sedan använder jag ett antal pluggar till PS och dom är: Nik Collection, Exposure och ON1, vilken jag enbart använder för att förstora bilder, i övrigt tycker jag ON1 är relativt värdelös. Dessa program bildar i alla fall mitt mörkrum.

Nå, nu till något mera konkret på hur min process ser ut. Utgångspunkten är en bild jag tog rätt nyligen i Slakthusområdet här i Stockholm. Bildens var relativt hopplös och egentligen dömd att misslyckas från början eftersom subjektet, alltså byggnaden jag fick för mig att fota av stod bakom ett högt stängsel. Nu var gliporna i stängslet så pass stora att jag precis kunde komma emellan med linsen och ta bilden. Men jag hade väldigt lite kontroll över hur resultatet skulle bli på grund av dessa omständigheter. Jag kan dock säga att jag hade en klar inre bild av hur jag ville att det skulle se ut, alltså den känsla och idé jag fick när jag såg byggnaden. Men mycket riktigt när jag kom hem och laddade in bilderna i datorn, så såg jag att just denna var en smärre katastrof. Nu brukar jag slänga sådana här misslyckade bilder, men just den här grep tag i mig så mycket på plats när jag tog bilden, att jag i alla fall ville ge den en chans.

Bild 1.

Orginalet, direkt från kameran i RAW, obearbetad.

Bild 2.

Här har jag plockat in bilden i Camera Raw och gjort en hel del grundläggande justeringar, såsom det uppenbara, nämligen beskärning, men också rätning och basic vad gäller färg, kontrast, tonalitet, lite skärpa och brusreducering.

Bild 3.

Så är bilden inne i PS, sparad i PSD, eftersom jag alltid jobbar i lager. Vad jag gjort här är att egentligen bara fortsätta med det jag påbörjade i Camera Raw, men i mer förfinad form med hjälp av PS och de pluggar jag använder. Jag brukar alltid avsluta det här steget med att förstora bilden till det maxformat jag tycker att bilden skall ha, i det här fallet 70x70cm i 300 Dpi. Anledningen till att jag gör detta är att nästa steg i processen handlar om så kallade overlays, alltså till exempel texturer i olika lager med olika typer av sammanblandning och transparens.
Det steget är det viktigaste för mig, där bilden formas till en färdig bild, med det bildspråk jag vill ha. Och när det gäller till exempel texturer så är min erfarenhet att de funkar bäst att jobba med i det format man tänker sig att bilden faktiskt skall vara. Visst, förminskning går ofta bra, men mindre bra att förstora i efterhand. Så om en kund vill ha en mindre bild an 70x70 cm så fungerar det ok, däremot brukar det fungera sämre att till exempel förstora väldigt mycket. Jag gör alla mina texturer själv, de är i stora format, högupplösta, men trots det så finns det alltid en gräns för vad en bild tål.

Bild 4.

Den färdiga bilden, vars titel är By all means Climb In  vilket jag aldrig kunde göra.