Just nu tänker jag på
Efterskalv
Det brukar nästan uteslutande handla om söndagar när jag ger mig ut för att fota. Det har bara blivit så, tänker jag, men det är inte riktigt sant. Det har blivit så, eftersom jag gör det jag gör; söker efter det där jag ständigt söker efter: ögonblicken efter en händelse, spåren efter liv, minnen och efterskalv, så att säga. Eller kanske ibland bara stillheten, tomheten, enkelheten, den rena formen och så ensamheten; att kunna fokusera på ögonblicket till hundra procent utan att bli störd av sådant som minner om nuet, och om tid. Fråga mig inte varför, det ligger väl djupt rotat i mig av någon anledning. Kanske är det minnet av stillheten och tystnaden från min barndom uppe i Kiruna, eller min inneboende blyghet inför världen. Förmodligen är det så enkelt.
Det är i alla fall därför söndagar är perfekta för fotografi, det är lugnast då, jag får helt enkelt vara ifred med mitt begär att berätta något om staden, som jag brinner för, om det urbana utan att människor lägger sig i, passerar genom bildrutan, eller bara förundras lite misstänksamt över varför han står där med sin stora kamera och fotograferar just det där ovidkommande.
Jag har ägnat mig nästan uteslutande åt just detta så länge som jag kan minnas. Att försöka berätta något om staden, om det urbana, genom att fota allt från stadsmiljöer till övergivna platser och industriella miljöer till detaljer och spår av mänskligt liv, ja det mesta som finns i en stad där vi bygger, producerar, river och lämnar efter oss, så också denna söndag den 19 mars i år när jag bestämde mig för att återvända till Värtahamnen för att fota lite industri. Jag var där för ca. 10 år sedan tillsammans med en vän och kollega och jag minns den turen som väldigt upplyftande och intressant. Så sagt och gjort, jag packade lätt, bara kamera och lite vatten och så tog jag tunnelbanan till Ropsten för att sedan långsamt ta mig ner mot oljecisternerna längs med Norra Hamnvägen, målet var väl att fota mig fram till frihamnen.
Jag gick omedelbart in i den där känslan av absolut närvaro och hundra procent fokus på det jag var där för att göra; fotografera en upplevelse av industri. Med kameran riktad uppåt mot dessa majestätiska cisterner tog jag mig långsamt framåt längs med Norra Hamnvägen, totalt uppslukad av -och fokuserad på det jag och min kamera såg, men jag hann bara ta en ca 25 bilder innan en stor svart skåpbil svänger upp och stannar precis framför mina fötter. Och så plötsligt kommer hela norrmalmspolisen och omringar mig, i alla fall som jag upplevde det.
Nu var det ju naturligtvis inte riktigt hela norrmalmspolisen, med väl en piketbuss, och två vanliga polisbilar plus den svarta skåpbilen. Piketen lämnade platsen ganska omedelbart. De såg väl att situationen med en ”helt vanlig, skärrad” vit man i 60-års åldern, visserligen med en stor kamera runt halsen, inte handlade om ett omedelbart hot mot rikets säkerhet. Kvar var den svarta skåpbilen framför mina fötter och två polisbilar. Ut ur skåpbilen kliver en polis och ställer sig någon meter ifrån mig. Jag tittar på honom och undrar skärrat vad det är frågan om. Polisen svarar med en motfråga: Såg du inte skyltarna om fotoförbud? Det börjar snurra i mitt huvud: Har jag sett några skyltar, vad har jag missat? Nej jag har ju varit helt koncentrerad på att titta uppåt, med kameran riktad mot cisternerna. Och så var det verkligen, jag hade inte sett en enda skylt.
En annan polis kliver ur en av polisbilarna och börjar peka på skyltar runt i närområdet där vi står, och visst finns dom där, men jag har inte sett en endaste av dem. Jag försöker förklara detta för polismannen som står en meter ifrån mig, vad det innebär att fotografera på det vis jag gör, och vi hamnar i en rätt lång och vinglande diskussion om vad jag gör som fotograf och varför jag är just på denna plats. Jag är inte säker på att polismannen är helt med på mina premisser, vilket jag faktiskt kan ha full förståelse för. Det är ju inte många, som inte själva ägnar sig åt konstnärlig gestaltning som kan förstå den besatthet och omedelbara fokus på objektet som en sådan gestaltning innebär och kräver. Jag fattar också att det kan vara svårt att förstå, i en tid där ”alla är fotografer”, att det faktiskt finns konstnärer som använder fotografi som sitt redskap för att uttrycka sig, och att en hel del av dessa ägnar sig åt liknande projekt som jag gör. Dessutom, sett så här i backspegeln, fattar jag självklart att mitt beteende var både slarvigt och oerhört naivt, alltså det faktum att jag inte uppmärksammade skyltarna om fotoförbud. Men så var det, oskulden förvann i alla fall på ett ögonblick och jag erkände mina misstag men bedyrade samtidigt att mitt uppsåt inte handlade om något annat än konstnärlig gestaltning.
Polismannen är mycket vänlig, men bestämd när han säger: Ta upp händerna ur fickorna! Vill du bli förhörd här på plats, eller på stationen? Är det någon särskild advokat som du begär till ditt försvar? Jag skakar inombords, men förhåller mig lugn utåt. Allvaret i situationen kryper på mig som något obehagligt svart och livsomvälvande. Jag svarar att jag inte känner till några advokater och att jag gärna tar förhöret här på plats. Polismannen rättar till sin öronsnäcka och plockar upp sin digitala anteckningsbok (en mobiltelefon, helt enkelt) och säger att jag är misstänkt för brott mot skyddslagen och så börjar förhöret. Han verkar hela tiden ha kontakt med någon som inte finns på plats, kanske en förundersökningsledare eller liknade, för han tystnar då och då och lyssnar uppmärksammat på vad som sägs i hans öronsnäcka. Och så kommer alla dessa frågor igen om varför jag är här, om jag erkänner att jag tagit bilder på skyddsobjekt och varför jag inte sett några skyltar om fotoförbud, om varför jag fotar det jag fotar och så vidare. Förhöret känns som en evig vandring mot döden, men han är väldigt lugn och trevlig, och jag försöker själv hålla en lugn och sansad fasad utåt, samtidigt som jag inombords känner att livet håller på att glida ifrån mig. Förhöret fortsätter, men så tystnar han och lyssnar noga och länge på den där personen som inte är på plats, innan han frågar mig; Vill du ha rättegång, eller böter? Jag svarar snabbt och helt övertygat att jag vill ha böter.
Då kliver en annan av polismännen fram till mig och säger att kameran kommer de att ta i beslag. Jag fryser till om än mer inombords. Skall dom ta min kamera, jag kan ju inte leva utan den, vi ska ju åka till Cypern om en månad, jag behöver kameran, den får dom inte ta? Jag försöker förklara för dem att kameran är oduglig utan minneskort, och att bilderna lagras på kortet, inte i kameran. Jag säger också att utrustningen jag bär på i sig har ett värde på ca 100 000, så snälla var försiktiga med kameran om ni absolut måste ta den i beslag. Polismannen är obeveklig, när han lyfter av min älskade vän som hänger runt min hals och lägger in den i skåpbilen, varefter han ställer den märkliga och överraskande frågan om jag vill ha tillbaka kameran efter att förundersökningen är klar. Självklart vill jag det, svarar jag och tänker: Hur kan du fråga mig det efter vad jag precis berättat om priset på utrustningen? Så snart det bara är möjligt, fortsätter jag smått förtvivlat, den är ju en del av mitt liv! Nästa fråga kommer omedelbart: Har du en mobil på dig, och har du tagit några bilder med mobilen? Jag svarar att jag aldrig fotar med mobilen eftersom kameror i mobiler, oavsett vad tillverkarna vill påstå, är alldeles för dåliga. Vi hamnar då i en märklig men rätt trevlig diskussion om varför jag tycker att mobilkameror är dåliga i jämförelse med den kamera som de precis tagit ifrån mig. Stämningen blir plötsligt rätt uppsluppen. Polismannen som tog min kamera tittar på mig och ler lite lätt ironiskt när han säger att han som vanlig dödlig i alla fall tycker att mobiltelefonernas kameror är alldeles utmärkta.
Nåväl, den andre polismannen som håller i förhöret säger att han måste ta några bilder på mig. Så han ber mig ställa mig mot stängslet som ringar in det område jag precis fotat cisterner på innan poliserna anlände till platsen, och så riktar han sin mobilkamera mot mig, men hejdar sig omedelbart och säger skrattande: Oops, mot den bakgrunden kan jag ju inte ta en bild, då blir ju även jag misstänkt för samma brott. Jag tänker; fan att du inte tog bilden, då hade situationen blivit väldigt intressant, men så ber han mig i stället att ställa mig mot skåpbilen, som står parkerad på ett sådant sätt att inget skyddsobjekt syns i bakgrunden.
Så tas två bilder, en framifrån och en från sidan. Därefter säger polismannen att de inte har för avsikt att gripa mig, utan att jag är fri att åka hem. Han säger att jag med största sannolikhet kommer att få två brev skickade till mig så småningom, ett med själva misstanken, och ett som är ett strafföreläggande. Han säger också att jag måste signera detta strafföreläggande och skicka tillbaka det inom en vecka (om jag inte minns fel) annars blir jag gripen. Så säger han att jag är skyldig att meddela polisen om jag har för avsikt att lämna landet, resa utomlands på semester eller liknande. Därefter klappar han mig på axeln på ett sätt som känns som om han känner sympati med mig och min situation, och så lämnar han och resten av poliserna platsen och jag kan lomma hem med svansen mellan benen.
Veckorna går utan något brev, och det går knappt en minut utan att jag grubblar på händelsen om och om igen. Jag drömmer om svarta bilar och män i uniformer som vill mig illa, har svårt att somna på kvällarna. Vad kommer att hända med mig nu, kommer jag att hamna i fängelse, och allt för några sketna bilder? Varför åkte jag dit överhuvudtaget? Hela situationen känns som en surrealistisk mardröm. Och så kommer tankar på kameran, att jag måste bara få tillbaka den innan vi åker till Cypern. Det blir nästa huvudbry, att få tillbaka kameran, eller att försöka hitta en annan lösning. Jag har ju min backupkamera, min Nikon D800E, men till den har jag bara ett 50mm, eftersom jag bytte in alla mina andra objektiv då jag köpte min nya. Så, vad göra?
Jag förstår ju att själva processen med att undersöka bevismaterialet, och att sedan besluta om rättslig påföljd förmodligen kommer att ta sin tid, då fallet troligtvis inte är det mest högprioriterade, fast å andra sidan frågade ju polisen om jag ville ha rättegång eller böter och jag svarade böter, märkligt, tänker jag.
Efter många samtal hit och dit med Tina, min hustru och med mina vänner bestämmer jag mig i alla fall till sist för att kontakta polisen via 114 14 för att försöka få tillbaka kameran. Jag blir kopplad till ”Beslag”, där en vänlig man säger att fallet precis fått en handläggare/åklagare och jag får dennes telefonnummer. Sagt och gjort, jag ringer det numret och en kvinna svarar. Hon verkar trött när hon säger att hon precis fått fallet i sitt knä och inte hunnit titta på det än, men hon håller genast med mig om att kameran var aningen onödig att beslå, det hade räckt med minneskortet. Hon säger att kameran finns i hennes kassavalv, och jag får verkligen en känsla av att hon helst vill bli av med den så fort som möjligt. Efter en kort paus, säger hon mycket riktigt att hon skall häva kameran och att jag kan komma och hämta den så snart en handläggare på "beslag" fått utrustningen, förmodligen redan i morgon, säger hon lugnande men så lägger hon till i förbifarten att hon hoppas att jag är medveten om att brott mot skyddslagen är ett allvarligt brott som kan ge upp mot två års fängelse.
Jag lämnar det samtalet med två känslor; stor lättnad över att få tillbaka kameran, men stor fasa inför tanken på att jag kanske hamnar i fängelse.
Tiden går, jag skaffar ett nytt minneskort till kameran, och så ringer jag tillbaka till åklagaren för att meddela henne att jag har för avsikt att resa till Cypern för en veckas semester. Hon låter betydligt piggare och gladare nu, och jag märker i hennes röst, när hon tackar för att jag meddelat henne detta, att det förmodligen inte tillhör vanligheten att misstänkta frivilligt ringer upp och berättar att de har för avsikt att lämna landet.
Efter en fantastisk resa till Cypern, kommer vi hem och veckorna går utan några besked från polisen, men så dyker brevet till sist upp, det här var runt den 1 juli. Jag förväntar mig nog främst ett strafföreläggande med dagsböter och att hamna i brottsregistret för första gången i mitt 62-åriga liv, men man vet ju aldrig, kanske blir det något ännu värre, kanske rättegång, kanske blir det fängelse. Ingen rolig känsla alls, men samtidigt har jag försökt att visualisera för mig själv att åklagaren lägger ner förundersökningen. Det har hela tiden känts som det vettiga alternativet. Men hon har ju samtidigt ingjutit allvaret i anklagelserna för mig, så det är verkligen med viss nervositet jag öppnar brevet och läser följande:
”… Brottsbeskrivning: Olovlig avbildning av skyddsobjekt…
… Brottet du var misstänkt i har avslutats med beslut, skäl och motivering enligt följande.
Beslut
Förundersökningen läggs ner.
Skäl:
Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen. På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bevisa att den eller de som varit misstänkta har gjort sig skyldiga till brott. Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt…”
Fri, jag är äntligen fri!
Men det stod ju inget om minneskortet i brevet, så jag ringer 114 14 igen och berättar att polisen har mitt minneskort i beslag, att jag är friad och att jag hemskt gärna vill ha tillbaka kortet. Telefonoperatören är förstående och försöker koppla mig till beslagsavdelningen, men får inte tag i någon. Så jag ringer upp åklagaren igen och tackar henne vänligen för hennes beslut i mitt ärende, men säger att jag inte fått något meddelande om att hämta minneskortet, och att det kortet trots allt betingar ett värde på nästan 5000 kronor, så jag vill väldigt gärna ha det tillbaka. Hon säger att hon hävt kortet för några veckor sedan och tycker att det är märkligt att jag inte fått något meddelande om att jag kan hämta det på beslagsavdelningen. Men hon ber mig ringa 114 14 igen, säger sedan att kortet finns hos ”beslag” så egentligen är det bara att åka dit med ett leg och hämta ut det. Sagt och gjort så gör jag det, och på vägen dit tänker jag: Hoppas de inte raderat bilderna på kortet, jag kan förstå om de gjort det, vet att jag i något slags desperat och förvirrat tillstånd sade till polisen som förhörde mig att ni kan radera minneskortet efter att ni granskat bilderna. Men nog vore det roligt att få ha dem kvar, som ett väldigt omvälvande minne, oavsett om bilderna är bra eller inte. Så det är med stor spänning jag kollar minneskortet när jag kommer hem, och till min stora glädje upptäcker jag att bilderna är kvar.
Slutet gott, allting gott.
Nå, vad har jag nu lärt mig av detta? Vad är det för efterskalv som just nu rör sig i mitt inre. Jag tänker först och främst på hur svårt det är att förklara för någon som inte ägnar sig åt det jag gör, varför jag gör de val jag gör. Varför jag väljer att till exempel fotografera oljecisterner, det kan ju verka helt tokigt, eller för den delen illvilligt, som en förberedelse till något väldigt farligt och obehagligt. Hur beskriver man den konstnärliga processen och ambitionen med det hela så att det blir begripligt och trovärdigt för någon som inte ägnar sig åt konstnärlig gestaltning, och hur beskriver man med trovärdighet hur det var möjligt i det här fallet att missa alla skyltar om fotoförbud. Hur beskriver man den naiviteten så att den blir trovärdig. Ja, jag kan bara tänka att det är bilderna, det konstnärliga resultatet som måste berätta, fast när man ställs inför en situation som denna och inte har möjlighet att berätta med bilder, så blir det än mer tydligt för mig hur viktigt och grundläggande det är att verkligen ha en klar idé om varför man gör det man gör, det är något som verkligen kommer med professionen och som är en del av gestaltningen. Att ständigt fråga sig varför, och att försöka formulera sina idéer inte bara i det man gör utan också i det man tänker. Den intellektuella processen är minst lika viktig som det praktiska utförandet.
Nästa sak jag tänker på med rätt stor sorg är att oskuldens tid är förbi. Jag minns den tid då man kunde ströva helt fritt i stan, på industriområden, i hamnar och fota det man ville utan minsta tanke på förbud och på eventuella misstankar som kunde riktas mot en. Den friheten är nu som bortblåst, vi lever i en mörk tid, ett misstänkliggörandets tid, med all rätt på sätt och vis. Och av den anledningen kan jag verkligen förstå att installationerna längs med Norra Hamngatan här i min hemstad Stockholm är klassade som skyddsobjekt, men jag hade ingen aning om detta då jag tog bilderna, jag levde kvar i den där naivt fria världen. Det gör jag sannerligen inte längre. Nu kommer varenda skylt att granskas noga innan jag ens plockar upp en kamera.
Men så till sist vill jag bara säga att jag är oerhört tacksam över hur väl jag blev behandlad av både polis och åklagare. Hade detta skett i ett annat land med en helt annan typ av polis, hade det kanske kunnat gått väldigt illa för mig. Nu hanterades detta med både respekt och klokhet av både polis och åklagare. Så tack för det.
Bilderna jag tog och som liksom jag friades från all misstanke om brott kan ni se här:
| Hang Around | Model |
| Surveillance | Squeezed In |
| Spring is Comming | Simply Put |
| Take the Blue Stairs | Light In the Middle |
Add
/Samuel
/Samuel
du får skriva fortsättningen och lämna in som filmmanu
ja, oskuldens tid är förbi
kontroll eller kultur
ett val att ställas /inger
Tack för läsningen i alla fall Mattias och för att du gillade de få bilder jag hann få till.
/Samuel