Just nu tänker jag på

My extended fifteen minutes, eller under klubban på Bukowskis

2013 debuterade jag som fotograf, i alla fall i utställningssammanhang. Då hade jag nämligen min första stora separatutställning med enbart fotografier på Galleri Axel här i Stockholm och jag minns den veckan som fantastisk, aningen skrämmande, eftersom det var debut, men naturligtvis också väldigt spännande.

Foto: Nils-Erik-Larsson

Nu är det är självklart inte helt korrekt att säga att det var en debut eftersom jag ägnat mig åt fotografi så länge innan och varit aktiv på olika digitala nätverk, bland annat här på Fotosidan, men det var trots allt mitt första kliv ut ur den digitala världen som fotograf, på helt egna ben.

Jag hade haft många utställningar, innan 2013 både här i Stockholm, och ute i landet, ja faktiskt ända sedan början av 80-talet, men då handlade det enbart om måleri.
1989, då jag gick mitt sista år på konstfack, fick jag kontakt med ett galleri här i Stockholm som hette Galerie Linaeus och som låg på Sturegatan. Jag ställde sedan ut hos dem under hela 90-talet, ja ända fram till att de stängde galleriet 2001, om jag inte minns fel.

Utställningen på Axel 2013 hette Resonance, och det var ett projekt jag jobbat med under många år och som enkelt uttryckt handlade om att jag drog runt på olika industriområden och fotograferade containrar, men i min värld handlade projektet egentligen om helt andra saker än själva dokumentationen. Begreppet återklang fanns hela tiden med mig i mitt inre, om att försöka skapa en spegling eller en slags resonans mellan det sedda och det tänkta.
Jag vet att jag initialt gick och funderade på hur dessa massiva lådor av metall kunde låta om man knackade på dem, vilket jag också hade för vana att göra, men också hur man skulle kunna omvandla ljudet av en container till bilden av den, alltså en slags återklang av färg och form, men också av alla de mänskliga avtryck som man kunde hitta inristade i eller målade på metallens yta. En slags återklang mellan mentalitet och fysikalitet helt enkelt, mellan form och berättelse.

Till utställningen ville jag försöka skapa en känsla av att det man såg på väggarna var utsågade bitar av olika containrars ytor, som jag sedan hängt upp på vägarna i utställningslokalen som så kallade  Ready mades. Därför valde jag också att printa alla mina bilder på metall. Om den här idén flög eller inte får andra avgöra, vad jag i alla fall minns var att att jag under dessa dagar hamnade i många spännande diskussioner om just detta med återklang, med fysikalitet och mentalitet. Men också det faktum att många just fick en känsla av att jag sågat ut bitar av containrar och hängt upp dem på väggarna.

Nåväl, näst sista dagen på utställningen kommer det in en välklädd yngre man i trettioårsåldern och börjar undersöka bilderna väldigt närgånget och väldigt noga. Han var den enda besökaren just då, så det var han och jag i lokalen. Bea Tigerhielm, galleristen satt i rummet bakom själva utställningslokalen och jobbade.
Så plockar han upp sin mobil och ringer någon. Eftersom det bara var vi i lokalen så kunde jag inte låta bli att lyssna till hans samtal, lite i smyg. Han pratade engelska och sa till den han pratade med att han befann sig på Galleri Axel och fortsatte: Du borde komma hit och titta, jag tror att de här bilderna skulle passa din smak.

Jag kände att den här mannen måste jag prata med så jag gick fram till honom och presenterade mig, berättade att det var jag som var fotografen. Vi hade en lång och väldigt intressant diskussion kring fotografi i allmänhet och mina bilder i synnerhet. Han sade något om mitt fotografi, som sitter kvar i mig än idag: You are the photographer of photographers. Han berättade att han bodde i New York och att han också var fotograf. Han sade att han var här i Stockholm på tillfälligt besök, och bara råkade passera galleriet på väg någon annanstans. Han berättade att personen han just ringt var en vän här i Stockholm, en känd och initierad konstsamlare och att han tipsat honom om min utställning. Efter besöket pratade jag med Bea och hon misstänkte att konstsamlare var Tom Böttiger, som hon kände till väl.

Dagen efter, alltså sista utställningsdagen, kommer en man in på galleriet och skannar av rummet snabbt. Han går därefter fram till Bea, som verkar känna honom väl. De samtalar ett bra tag innan de kommer fram till mig. Han presenterar sig som Tom Böttiger, och pekar på en av bilderna och säger: Jag skulle vilja köpa den där bilden, gärna två ex. En till min samling och en till mig privat. Sagt och gjort, köpet och besöket gick väldigt fort. Vi hade lite kontakt med varandra efteråt, bland annat ville han ha en digital kopia för att använda till sin publikation, en bok om Tom Böttiger Collection, men sedan hade vi ingen kontakt mer. Jag tog självklart reda på en del om hans samling som visade sig vara en av de större privata samlingarna här i Sverige av samtida konst och fotografi. Så allt kändes rätt fantastiskt och inte minst hedrande för mig.

A visit to the Art Scene

Nåväl, så kommer det tragiska beskedet 2022 att Tom gått bort i en olycka. Jag kände ju inte honom alls egentligen, men det kändes direkt att detta var och är en enorm förlust för den samtida konsten. Djupt tragiskt faktiskt. Det skrevs så småningom en del i tidningar och på sociala medier om vad som skulle ske med hans samling, men ärligt talat så tänkte jag inte mer på det. Tiden gick, men så bara för några dagar sedan får jag ett sms från min gode vän och fotografkollega Krister Hägglund angående ett utrop på Bukowskis som han sett, där en bild ropades ut från Tom Böttiger Collection, men som var betecknad som av okänd fotograf  - utan titel. Krister anade att det var min bild och hade meddelat Bukowskis detta. Jag såg direkt att det var min bild och kontaktade därefter auktionsförrättaren i frågan och berättade att det var mitt verk och allt om utställningen på Axel 2013 och så vidare. Hon var både glad och tacksam för upplysningen och uppdaterade genast informationen kring bilden och utropet på deras hemsida.

Så nu ligger min bild där och auktionen avslutas den 28 januari 2024. 6 bud hitintills, spännande tycker jag så klart.

Här hittar du utropet:
https://www.bukowskis.com/sv/auctions/F413/lots/1465455-samuel-poromaa-a-visit-to-the-art-scene-2013

2024-01-25 16:18   mombasa

Mycket roligt att läsa, hoppas du får ett snyggt klubbslag också.
Allt gott
/Gunnar S

Svar från Poromaa 2024-01-25 16:30

Tackar och bockar, och det hoppas jag också. En bit kvar till inköpspriset, men vem vet...;)

/Samuel

2024-01-25 17:47   per-erik åström

Kul!, och Grattis.
Med vänlig hälsning/per-erik

Svar från Poromaa 2024-01-25 19:59

Tack så hjärtligt, per-erik.

/Samuel

2024-01-25 20:35   Måns H

Vilken spännande berättelse! Roligt att få veta också om tänket bakom bilden --------- inte readymade extraherad med skärbrännare utan foto som återspeglar och monterat på metall så akustiska resonansen finns där för den som knackar.

Jag kunde inte låta bli att klicka vidare på de andra verken och så blev det en IT-utflykt till Johan Strindberg också. Du är i intressant sällskap!

Svar från Poromaa 2024-01-25 23:07

Tack så hjärtligt Måns. Jo, jag har två bilder från den utställningen, som inte såldes, hängande bakom ryggen på mig och nog brukar jag knacka på dem ibland för att känna återklangen…😉Sällskapet är fint det håller jag med dig om. Känns väldigt trevligt, även om omständigheterna kring allt detta är allt annat än trevligt.

/Samuel

2024-01-28 11:38   Lena Holm

En intressant historia och trevligt att få ta del av. Hoppas på en fin avslutning.
Hälsningar Lena

Svar från Poromaa 2024-01-28 17:36

Tack så hjärtligt, Lena.

/Samuel