R.I.P. (den sista dagen)
Inget är för evigt, allt är nu. Det är den 21: a december strax före Jul. Rivningen har pågått sedan i våras och jag gissar att det inte kan finnas mycket kvar av platsen nu, inte såsom den en gång var, en del av Stockholms skafferi. Vemodet finns där när jag tänker på alla timmar, ja alla år jag ägnat mig åt att då och då återvända för att ta lite bilder och bygga små enskilda projekt. Den möjligheten närmar sig nu sitt definitiva slut. Men jag känner mig också upprymd, jag längtar dit, jag vill se hur platsen ser ut när allt är borta, jag vill gärna gräva lite mer bland spillror, vrakdelar och minnen. Bara lite till.
| Sticks and Stones may break My Bones |
Det har snöat hela natten och jag tänker att det kommer att bli en perfekt avslutning på det här projektet. Jag har haft en paus från själva fotandet i två veckor nu och ägnat mig mer åt att försöka utveckla och hitta rätt i det material jag redan samlat in. Många timmar framför datorn, ett slags digitalt samtal med mig själv för att hitta rätt ton och språk i materialet, och inte minst för att skala bort, rensa och kasta. Men nu känns det som att det återigen är dags att återvända för en sista fotografering.
Tänker på nysnö och bråte, tänker att den kombinationen kan bidra till den inre bild jag har av ett slags avslut, i en mer allmän visuell bemärkelse, men också att det finns något vackert i detta, att snön kan skapa möjligheter för ett grafiskt uttryck som kan bli spännande och utmanande att få jobba med. Alltså sorg och lust; något från mörker och ljus på en och samma gång.
 |
Jag har ofta en inre bild, eller förväntan på hur det kommer att vara när jag kommer till en plats för att fota och ibland blir det som jag föreställt mig, men oftast inte, och då får man försöka skruva om i sitt huvud och öppna blicken för det som faktiskt är och egentligen är det ju det som är det sällsamt underbara med att fotografera. Att det handlar om nu, att bli totalt fokuserad i nuet. Det är det jag älskar mest. Jag glömmer tid, glömmer alla tankar som normalt snurrar omkring däruppe i huvudet som små irriterande flugor, allt handlar helt plötsligt bara om att se och känna och jag kan tycka att det där med att faktiskt använda sig av det som är och inte fastna i sina egna förväntningar, bara blir viktigare och viktigare med åren, för som sagt; inget är för evigt, allt är nu.
 |
 |
Kanske är det just detta som är själva kärnan i det här projektet, att det är nu det gäller, inte sedan, inte då, utan nu. Att jag försökt pränta in detta i mitt sinne det senaste året i arbetet med de här bilderna. Jag tror nämligen att sorgen över att den här platsen går i graven inte egentligen handlar om en plats utan om mig själv.
Hur sätter man ord på det då? Vad har varit den egentliga drivkraften här? Varför lägga ner så mycket energi och tid åt en begravning? Vem kan ha den minsta glädje av ett konstprojekt som detta? Ja, först och främst så kan jag inte hjälpa att jag dras till det udda och lätt aparta. Jag har nog alltid drivits av att försöka lyfta fram det som vi normalt bara låter passera oss förbi, det som inte är uppenbart.
 |
 |
 |
Ordet vackert poppar upp i skallen. Ja, vad är vackert och vad är fult? Måste en bild vara vacker? Jag tänker att det måste den inte vara, men däremot bör den bära på någon form av spänning, något som griper tag i en och vem vet, kanske är det just det som är vackert. Nu har jag visserligen alltid tyckt att det där gömda och bortglömda ofta kan bära på en skönhet som är värd att lyftas fram, och jag tycker verkligen att platser såsom denna är vackra, alltså industrier, övergivna platser, bakgårdar med mera, men den egentliga drivkraften att följa det här rivningsprojektet från början till slut handlar om något mer än bara vackert eller fult. Det handlar om något som är betydligt mer svårfångat för mig och då är det så mycket lättare att skriva om de formella idéer jag har, för det där andra griper ner i min personlighet på ett sätt som får mig att tänka att det kan uppfattas som alltför privat, om jag försöker sätta ord på det. Dessutom vill jag lämna vissa saker mer öppna för betraktaren att tolka själv.
 |
Det är också svårt för mig att riktigt få grepp om vad som är vad. Om den här händelsen satt igång processer inom mig, tankar om sorg, om åldrande och även död, eller om jag burit på den sorgen länge och nu använder händelsen för att processa dessa tankar, lyfta upp dem till ytan och visualisera dem. Jag har faktiskt inget svar på det och ibland måste det få vara så.
En sak är jag i alla fall säker på och det är att det här projektet med alla dess ingredienser av glädje och sorg, lust och besvikelse varit ett av de mer genomgripande upplevelserna för mig på länge och jag hoppas verkligen att den via bilder och blogg även gett dig någonting också. Inte bara huvudbry…😉
Det kommer en sista del, en slags epilog där jag tänkte visa lite äldre bilder jag tagit på denna plats, bilder som sträcker sig från 2011-2023, men det kommer så småningom…
Added 2025-01-14 16:27 |
Read 304 times. |
Permalink
Add
det gäller att se
att internalisera
omkonstruera för visualisering - till att i någon form av uttryck dela med andra
feedback
dekonstruktion i uppbyggbart syfte är ett tecken på nykonstruktion
hållbart och säkert
jag äkte förbi där i fredags - ett hål i luften snart fyllt med något vackert
/inger
/Samuel
Vackat kan vare mosse pa en gammel sprucken stain,
vackat kan var u hald si bei fast bärgningi är klain.
Vackat kan vare sånt som kalles fäult nån annanstans.
Vackert kan vara mossa på en gammal sprucken sten
Vackert kan va att klara sig fast bärgningen är klen
Vackert kan vara det som kallas fult nån annan stans.
(Allan Nilsson, Gotlands nationalsång Summa´n kummar.)
/Samuel