Just nu tänker jag på

Att blunda och se vad som händer

Nu är det vår!!

Äntligen, tänker säkert många. Äntligen lite värme, lite grönska och lite blåa molnfria skyar. Vad härligt det skall bli att återigen få ta av sig lite kläder och glädjas åt allt som vårvärmen har att erbjuda både i skog och mark. Nu skall det bara mås bra!

Jag tänker nog mest på att jag vill gömma mig i något mörkt hörn av världen, försvinna in i dvala. Så har nog våren alltid varit för mig; förknippad med ångest, nedstämdhet och framförallt brist på inspiration. Och nu på senare år har även den existentiella ångesten fått en ny lekkamrat i formen av pollenallergi. Det är en årlig käftsmäll som jag har en tendens att glömma bort så fort dess verkan klingat av, vilket å ena sidan förmodligen är en välsignelse, men å andra sidan gör att jag glömmer bort att börja skydda mig med antihistaminer redan innan smällen kommer. Nej, den överrumplar mig varje år numera — Ja just ja, jag har ju blivit pollenallergiker, det hade jag helt glömt bort.



Men det värsta är att all inspiration och lust till kreativitet försvinner när himlen blir sådär sötsliskigt blå och grönskan sådär obarmhärtigt skrikande grön. Visst jag bor och lever bland betongen, vilket trots allt är en välsignelse, men det där gröna och blå finns även här, trots betong och asfalt. Jag ogillar helt enkelt kombinationen av grönt och blått, vilket naturligtvis är en rent idiotisk egenhet jag har kring färg, men så är det bara.



Nåväl vad gör man när inspirationen tryter och man tänker — Kommer jag någonsin kunna göra bilder igen, eller är det här slutet för mig som kreatör och konstnär? Ja, jag har funderat mycket på det genom åren och tror mig ha hittat metoder som fungerar i alla fall hyggligt för mig. Det gäller att hitta den där väckarklockan som väcker en och startar om systemet igen.



Det där med att tänka nytt brukar vara mantrat, kanske byta motivkrets, kanske försöka uppfinna hjulet på nytt. Men inget av detta har dock funkat särskilt bra för mig. Som fotograf så uppstår ofta tanken, idén med varför jag tar en bild i samma ögonblick som jag tar den. Det är något intuitivt över det där som jag inte kan förklara, eller förklara bort för den delen.



Att byta motivkrets har jag också testat utan särskilt lyckat resultat. Jag har försökt mig på natur, på djur och inte minst på gatufoto utan att bli särskilt gripen av någon av dessa genrer. Nej, jag är en samlare av urbaniteter och jag kommer liksom inte ifrån det. Jag tror dock att den kärleken till det urbana och framförallt att jag samlar på urbaniteter har sin grund i tanken om att gräva där du står, så om jag hade bott ute i skogen så hade säkert mina bilder kretsat kring det organiska. Men nu bor jag i en stad och har alltid bott i städer, så om jag följer principen att gräva där jag står, ja då blir det urbaniteten som kommer att genomsyra mitt arbete som fotograf och konstnär.



Så vad göra då med bristen på inspiration och lust? Var finns den där väckarklockan som kan väcka systemet igen?

Jag vet att när jag sysslade med måleri och inspirationen försvann och ersattes med tvivel och ångest, så brukade jag ofta använda mig av en ganska enkel metod för att skaka igång systemet igen och det var inte att sitta på kammaren och försöka tänka nytt, ändra mitt mindset och försöka uppfinna hjulet igen. Det handlade heller inte om att börja måla helt andra saker, byta motiv och sådär. Nej jag brukade istället byta material, alltså gå från till exempel oljemåleri till teckning, eller akvarell eller något annat material. Det där bytet skapade nya utmaningar, ett nytt motstånd, som är nödvändigt för den kreativa processen, och genom detta kom lusten tillbaka och idéerna kunde helt plötsligt kännas fräscha och nya igen, även om de kanske inte alltid var särskilt nydanande egentligen.



Jag har testat den där metoden i mitt fotograferande också, och det funkar faktiskt ganska okej för mig. Jag brukar nämligen låta min kamera vila ett tag och istället använda mobilen vilket sannerligen är en utmaning i sig, då jag har en rätt usel mobilkamera. Okej, den ansågs vara en av de bästa på sin tid, vilket var anledningen till att jag köpte den, men idag är den helt passé.



Problemet och samtidigt det intressanta med att fota med en kamera där man inte har en sökare utan är helt hänvisad åt det som syns på skärmen, är att den skärmen måste fungera i alla ljusförhållanden och det kan man verkligen inte säga om min mobilskärm. Den är åt helvete för ljussvag och det i sin tur gör att det ofta känns som om jag blundar när jag tar en bild och resultatet får bli vad det blir. Nu är det i och för sig inte är helt sant, men i starkt ljus ser jag knappt vad jag fotar, och jag måste förlita mig till min erfarenhet och min blick för motivet jag ser framför mig.

Å andra sidan så blir det i sig en rätt intressant test, kan jag tycka, på hur mycket erfarenhet jag har som fotograf, för det är ju ändå så att jag ofta har en rätt klar inre bild av hur jag vill att den färdiga bilden skall vara och se ut och då blir det är rätt spännande att se hur rätt jag kan träffa när endast känslan av vad jag vill åstadkomma finns där inom mig men det rent tekniska inte riktigt är där. Alltså, lite som att blunda och se vad som händer.



Nu träffar jag åt helvete fel till nittiofem procent av gångerna, men om fem procent blir rätt så känns det som en seger. Dessutom, skall jag ärligt säga, att det där rätta ofta blir rätt på ett sätt som känns nytt för mig. Det kanske inte egentligen är särskilt nytt, inget hjul har uppfunnits den här gången heller, men känslan av det är tillräcklig för att skaka igång mitt system igen.

Det är också så att den andra minst lika viktiga delen av mitt bildarbete, själva processen att redigera, blir annorlunda när jag fotat med mobilen. Det blir helt enkelt fler, rätt intressanta och kreativt utmanande steg. Först i mobilen och i den alldeles underbara appen Snapseed (önskar att jag kunde hitta ett sätt att använda den i datorn, men mig veterligen så finns den bara för mobil), sedan via Camera raw in i Photoshop.



Bilderna blir aningen annorlunda kan jag själv tycka, lite mer skitiga och kantstötta. Kanske har jag fel där, men en viss skillnad kan jag se och framförallt känna. Skärpan är visserligen sämre, bilderna tål inte särskilt stora format. Dynamiken i både färgomfång och gråskala är ganska begränsad, men det finns ändå något i dessa brister som bidrar till uttrycket, saker som jag kan ta med mig och vidareutveckla. Och det är ju i sanning att hitta tillbaka till lusten igen och starta om.

Jag kommer självklart att återvända till min älskade Nikon Z, men metoden att ibland byta till något annat, en mobil, eller kanske bara objektiv, eller redigeringsmetodik för att skaka om sig själv kan jag rekommendera varmt.

Alla bilder i det här inlägget är tagna med min Samsung Galaxy S21 Ultra.

2025-05-12 18:45   morgondotter

Samuel
en reflektion över din skrift från en vän
- bortsett från din sorgsenhet, som jag såg i bilden med den svaga skuggan, en ryggsäck vissa av oss får bära ...
-
så har jag fullständigt obegripligt svårt att hänga med i det du säger tex "klar inre bild av den färdiga bilden, känslan av vad jag vill åstadkomma ..."
-
tankar jag aldrig har tänkt, inte en gång tidigare med framkallning och film
-
jag föreställer mig inte en färdig bild, jag tänker att utifrån detta kan det kanske bli något
jag söker bilden i det jag ser på skärmen och skapar den utifrån min känsla just då
-
du är perfektionist, det har du själv berättat för mig, - jag förstår dig intellektuellt men inte känslomässigt angående just det
-
jag vet inte ens om jag skulle våga fotografera med så höga anspråk på mig själv
-
kanske dom höga anspråken kunde för ett tag bytas ut mot som du själv uttryckte det om mobilen
"blunda och se vad som händer"
med din älskade Nikon
-
utifrån mitt tänkande, som du känner till, vill jag bara säga att det din mobil lyckets fånga och med ditt egterarbete är vad jag tycker är spännande bilder, vissa mer än andra
-
ditt öga och redigering speglar en annan sida av dig som är mycket friare än den ofria
mer levande vill jag säga
-
du återkommer med ny styrka med din Nikons bilder
jag väntar spänt

hälsningar
/inger

Svar från Poromaa 2025-05-12 22:40

Kanske tog jag i lite i överkant när jag skriver att jag har en klar inre bild av den bild jag vill göra. Det stämmer dock att jag ofta har en inre bild om vilket håll jag vill gå, det betyder dock inte att jag alltid hamnar där, alltså som en rak linje mellan avtryckaren och den färdiga bilden. Så är det inte, men att ha inre bilder och idéer kring sitt konstnärskap tycker jag inte är att ställa alldeles för höga krav på sig själv. Jag upplever det inte så i alla fall. Jag har alltid funkat så, även på sätt och vis i dessa bilder, trots att själva fotoögonblicket med mobilen varit lite som att blunda och se vad som händer. Detta med ”själva känslan av slump” handlar främst om formbygget, inte bildens känslomässiga eller idémässiga innehåll. Men via den där ”slumpen” kan ju även nya idéer och berättelser skapas, det var väl själva tanken med texten. Alltså viljan att styra bilden får sig en liten törn, som jag upplever som ”irriterande” positivt, med betoning på positivt…😉

När jag ser ett motiv, så har jag alltid en inre känsla av vart jag vill gå med motivet, men det är ju som du vet trots detta en komplicerad mix av seendet i ögonblicket, av det oväntade och ens inre idévärld. Jag håller med dig om att det är i efterarbetet med bilden som man sätter uttryck och formar sina idéer till färdig bild, men jag behöver för det mesta en utgångspunkt där formen i alla fall känns genomtänkt i fotoögonblicket, men med det sagt så är motsatsen, alltså det jag upplevt med mobilkamerans begränsningar vad gäller just detta, som rätt befriande. Så vi får väl se vart det tar mig den här gången. Att ibland utmana sig själv genom att byta teknik är ändå det jag vill trycka på i den här texten. Det är i alla fall för mig ett bra sätt att starta om mitt eget system, så att säga och få tillbaka lusten. Det var det jag ville säga. Vissa saker kommer säkert att bestå i mitt sätt att fotografera med min Nikon, men jag känner att jag fått med mig något nytt i detta experiment…😊
/Samuel

2025-05-12 21:36   mombasa

Intressant och tänkvärt. En tid trodde jag att allergi var nåt man hade från början men åldern visade på något helt annat. Att byta teknik kan verkligen vara en kreativ spark framåt. Att byta hand till exempel. Jag är vänsterhänt men skadade den kardan rejält fär ett antal år sedan och blev tvungen att börja teckna med höger näve. En ny linje, helt enkelt.
Fina bilder i din blogg dessutom.
Ha det gott
/Gunnar S

Svar från Poromaa 2025-05-12 22:01

Intressant det där. Jag har också bytt hand eftersom jag fått en nervskada i min högra hand och arm efter strålbehandling 2017. Jag har dock inte testat än att teckna, eller måla med vänstern, men det kanske kommer med tiden...:)

/Samuel

2025-05-13 00:17   pisces

innan jag skriver nåt annat vill jag bara säga - shit, vilka fantastiska bilder i detta inlägg!!! :o

utöver det; jag återgäldar det där med tacksamhet över att inte vara ensam om hela den där otrevliga känslan inför vår och sommar. för bara några år sen började jag få panik redan runt nyår, för att vi helt plötsligt befann oss på fel sida nyår och halvårsgränsen. det har dock gett med sig en aning, men jag vet ju precis vad du menar (såklart).

härligt att ha hittat en strategi. jag tror inte att jag har någon så uttalad och specificerad strategi, faktiskt. jag sitter nog mer fast i - det är bara att genomlida eländet tills det vänder framåt september eller så, och försöka stå ut. och göra det lilla jag stundvis kanske känner mig iaf lite inspirerad till.

köper för övrigt också tanken med att veta hur jag vill att en bild ska se ut, redan när jag tar den. så funkar det oftast för mig också.

Svar från Poromaa 2025-05-13 08:44

Tack så jättemycket, Malinka. Härligt att du gillade bilderna, och skönt att läsa de där sista raderna i din kommentar. Att ha en inre bild om vart man vill att ett foto skall ta vägen, eller sitt konstnärskap för den delen känns så självklart rotad i mitt system att jag tar för givet att så tänker väl alla, men det är självklart inte så. Det finns naturligtvis lika många sätt att angripa det här med kreativitet och uttryck som det finns kreatörer och tur är väl det. Men skönt att det finns fler än jag i alla fall…😉
Det här med att byta material är något jag fått med mig från mina första år på konstskola. Jag hade en lärare minns jag som ofta pratade om detta som en strategi för att komma loss när man kört fast i invanda mönster. Det är rätt befriande och faktiskt utvecklande, lite som att ta ett nässpray mot pollen och känna hur den där förlamande nästäppan försvinner för en stund och man orkar jobba vidare…😉. Tyvärr kommer nästäppan tillbaka igen och igen, men de där stunderna av respit är rätt sköna.

Nåväl, snart är sommaren ett minne blott och vi har att se fram emot en lång skön period utan pollen och blåa molnfria skyar…😉😉

pisces 2025-05-13 21:42

jag köper att det kan funka - iaf för vissa, det där med att byta teknik. försöker fundera på hur det funkar för mig själv, och det är nog lite sisådär. jag blir så jävla grötig i skallen vid den här tiden på året, att det oftast inte handlar om mer än att just sitta av tid, oavsett.

fast idag fuskade jag faktiskt. jag tog med mig kameran på hundpromenaden, fast att jag är groggy och trött. ^^

och den där inre bilden - jag trodde att alla hade så. på ungefär samma sätt som jag tror att alla tänker i bild, att alla är kapabla att tänka abstrakt, osv. fast jag har börjat inse att det inte är så. ^^

och det är väldigt ambitiöst av dig att se sommaren som snart över, när den knappt har börjat. :D men visst, i hear you. och jag tror att den här sommaren kanske åtminstone inte blir sådär jävla äckelvarm. hoppas jag. fast jag hoppas också på mindre pollen, så man står ut.

det kan bli så att sommarens fotograferingar blir mer inomhus än utomhus. det återstår att se.