Just nu tänker jag på
Asfalt
Planen var att försöka hitta det där parkeringshuset som jag såg swisha förbi i ögonvrån. tidig i höstas när jag satt i en taxi på väg till ett jobbmöte. Jag hann inte se särskilt mycket av byggnaden då, men tillräckligt för att sedan dess ha velat återvända och utforska huset närmare med kameran. Fast jag har en känsla av att det ligger ganska långt bort. Och eftersom jag varken har bil eller körkort väntar förmodligen en rejäl fotvandring.
Exakt adress vet jag inte heller, men jag har en idé om vilken väg jag ska ta – samma som taxin tog in i Västberga. Det låter luddigt, jag vet, men så är det ofta för mig när det gäller platser: ibland hittar jag rätt, ibland inte. Men om jag inte gör det, brukar jag istället hitta något annat som fångar mitt intresse.
Hur som helst: det var dags nu. Det här var förra helgen – nu skulle det bli av.
Jag planerade att ta tunnelbanan till Liljeholmen, byta till Fruängslinjen, hoppa av vid Midsommarkransen och därifrån ta mig över till Västberga. Där skulle jag börja min vandring förbi industriområdet, vidare längs en väg jag inte vet namnet på, tills byggnaden skulle uppenbara sig på höger sida. Jag packade lätt – bara kameran, mitt fasta Nikon Z-Nikkor 50/1,8 S, och en flaska vatten. Det var tidigt på söndagsmorgonen, runt 06:00. Ljuset är som vackrast då, tycker jag – men framför allt är det tyst och stilla.
Väl utanför porten inser jag ganska snabbt att jag inte orkar med en lång vandring in i det okända just idag. Så jag bestämmer mig för en kortare tur i grannskapet. Det blir en väldigt kort tur – runt knuten, för att vara exakt, och inte mycket längre än så.
När jag inte har några stora planer, eller som den här gången bangar ur, brukar jag ofta rikta kameran neråt – mot marken. Och nu denna morgon: mot gatan och asfalten.
Jag har ägnat mycket tid, faktiskt flera år åt att ibland fota asfalt. Det låter rätt galet, det kan jag till och med själv tycka i skrivandets stund, men jag är ett asfaltsbarn, och det är något med marken och gatorna under våra fötter som jag inte kan låta bli att fascineras av. Jag brukar tänka att asfalten och dess ytor; texturerna och ljusvibratot är ett eget alternativt universum — som det urbana landskap varpå våra liv vilar.
Det finns en otrolig variation i dessa ytor – beroende på tid och slitage, hur stenen beter sig i ljus och färg. Oändliga gråskalor. Hur den reflekterar eller slukar allt ljus. Och ovanpå allt detta – de målade symbolerna och tecknen. Jag har egentligen ingen aning om vad de betyder (som sagt, jag har inte körkort), men de tillför något grafiskt och spännande till det imaginära landskapet. Det var främst dessa jag riktade blicken mot denna morgon.
Jag tänker att det nog är lite så med mig: ju mindre jag vet, desto intressantare blir motivet. Jag kan förhålla mig mer fritt, mer upplevelsebaserat, till det jag ser. Hade jag vetat exakt vad alla dessa vitmålade tecken betyder, hade de kanske känts alldagliga – ointressanta även för mig. Visst, jag vet hur ett övergångsställe ser ut, men ungefär där slutar min kunskap och jag vill ha det så.
Därför är det också lätt att begripa att asfalt som en fotografisk möjlighet för de flesta nog upplevs som rätt galet. Det har jag också fått bekräftat när jag publicerat en asfaltsbild och den, i bästa fall, mötts av en gäspning.
Men jag minns ett tillfälle då asfaltbilderna faktiskt fick lite uppmärksamhet.
Jag och en kollega, som också fotograferade asfalt ibland, bestämde oss för att försöka pitcha en bokidé om asfalt till Trafikverket. En vän till mig hade genom sitt jobb lärt känna en person inom verket, och han blev vår kontakt. Och nog fanns det ett visst intresse för en bok där vägen skulle få spela, huvudroll, men sett ur två konstnärers perspektiv — idén om konstens syn på ett trafikslag.
Så vi bestämde oss för att ta fram en dummy som underlag för vidare diskussion. Men medan vi jobbade med den kom ett nej på vår idé. Det handlade inte om att de ogillade idén, men efter interna diskussioner kom de fram till att en sådan satsning kunde uppfattas som att de favoriserade ett trafikslag. Trafikverket ansvarar ju för flera – att lägga pengar på ett enda kunde skapa obalans och möjligen konflikter inom verket.
Så det blev inget av det hela, men boken gjorde vi klar i alla fall och asfalten har fortsatt att vara en vital del av mitt urbana utforskande.
Hur det blir med det där parkeringshuset vet jag inte. Kanske nästa helg – eller så inte...
Add
känsligt
"ju mindre jag vet, desto intressantare blir motivet" säger du
jag håller med
/inger
ett fast fack försvann, nu kan jag mfl gunga vidare med seendet i behåll
/Samuel
jag kan också förstå varför folk rent generellt, troligen tycker att det är tråkigt. men då tycker jag personligen att de missar en jättestor del av vad fotografi kan åstadkomma. där tror jag att både du och jag tänker rätt lika; motiven kan vara hur mundana och vardagliga som helst, men när man fotograferar dem på ett visst sätt så blir det SÅ jävla bra.
jag tycker att alla bilder är rejält njutbara. bokomslaget är skitsnyggt, jag gillar särskilt den lilla grenen (?) som sticker upp i nederkanten.
Jag tycker i alla fall att det framstår som rätt uppenbart, när man scrollar igenom den skörd av bilder som strömmar in här på FS, till exempel, vilka som har den där medvetna hållningen och de som mest bara tycker att det är lite skoj att ta en bild, eller inte än förstått att ens egen inre hållning till seendet påverkar bilden, inte enbart kameran, dess inställningar, vilket objektiv o.s.v.
Ett intressant experiment skulle vara att låta ett antal fotografer fotografera till exempel en husfasad. Alla fotar samma fasad, vid samma tidpunkt och i samma ljusförhållande. Jag lovar att du skulle få i princip lika många variationer som antalet fotografer, men det skulle också bli rätt tydligt vilka som har en medveten blick, har förstått att denna medvetenhet kommer att påverka bilden, och vilka som mest bara slänger iväg något, eller som inbillar sig att det är kameran som tar bilden. Kameran är ju bara din tankes och känslas förlängda arm. Utan det personliga avtrycket, eller en idé om varför, blir bilden totalt meningslös och tom.
Så, visst, du kan välja vilka motiv som helst bara du vet varför och hur. Har du ingen aning, eller inbillar dig att ju bättre kamera du skaffar desto bättre bilder kommer du att ta, så har du, menar jag i alla fall, inte förstått det där samspelet mellan idé och genomförande.
Kul att du gillade omslaget, det är min kompanjon Jan som gjorde det. Och de där små detaljerna, såsom grenen, är precis som du skriver absolut avgörande. De skapar ju en känsla av rumslighet som är väldigt viktig. Ytan får en form, blir en rumslighet trots sin platthet, vilket jag också gillar.
sen är jag väldigt förtjust i det där med medvetet seende. håller med dig om att det är väldigt tydligt i flödet av bilder här - och för övrigt, överallt annars också. det är ju ytterst få som kan förmedla seendet genom kameran. antingen så ser man inte, eller så vet man inte hur man ska använda kameran inför det man ser. eller så intresserar man sig mer för de tekniska delarna av fotografi - kamerateknik osv. vilket iofs är viktigt också, men långt ifrån huvudgrejen.
jag tror att det är avsaknaden av den där medvetenheten som gör att jag ofta(st) blir rätt uttråkad av de allra flesta fotografier jag ser.
/Samuel