Just nu tänker jag på
Lite urbex jag glömt
Gentrifieringen här i Stockholm rusar på och behovet av nya bostäder bara ökar i takt med att allt fler flyttar hit. Samtidigt tycks också trenden att köpa upp och bygga om bara ha börjat. Kanske kan en lagom ruffig industrilokal förvandlas till en härlig hipsterboning i sann ”Husdrömmar”-anda, vad vet jag, men en sak känns rätt tydlig i alla fall: inget får stå och förfalla i fred. Smutsen och ruffigheten måste snabbt städas undan och ersättas av något nytt och välpolerat.
Deep Diving
Därmed blir det också allt ovanligare med de där platserna där spåren av mänskligt liv och urban historia fortfarande ligger kvar och väntar på att upptäckas och gestaltas.
Go Left
Jag har väl mer eller mindre gett upp tanken på att aktivt leta efter övergivna platser. Numera ser jag det mer som något man möjligen kan snubbla över av en slump, om man har lite tur. Och det känns rätt sorgligt, eftersom sådana platser och miljöer alltid varit viktiga för min drivkraft som fotograf och konstnär.
FORx
Men jag kommer sannerligen inte att sluta leta efter spåren av mänsklig aktivitet i mitt fotograferande, var så säkra. Det är bara det att dessa spår tycks bli allt svårare att hitta. Särskilt nu när så många av de avtryck vi lämnar efter oss dessutom flyttat från den fysiska världen och landat i våra telefoner.
Composition With a Particleboard
När jag nyligen arbetade med att uppdatera min hemsida stötte jag i alla fall på ett helt gäng urbexbilder som jag tydligen gömt undan, eller bara lyckats glömma bort. Några av dem har jag arbetat vidare med, andra har jag bara dammat av.
Simplified Orange
Bilderna är från den där tiden då det fortfarande gick att hitta övergivna platser ganska enkelt, eller åtminstone vill jag minnas det så. Numera känns det, som sagt, som att inget lämnas ifred särskilt länge innan någon köper upp, bygger om, renoverar eller helt enkelt river för att ersätta det med något nytt.
Annex
Kanske är det bara nostalgin som talar, men jag kan ändå sakna den där känslan av att det fortfarande fanns små fickor av glömska kvar här och var. Platser som ingen riktigt brydde sig om, och där tiden fick ha sin gång utan att någon omedelbart såg en affärsidé i det hela.
Hur som helst hittade jag de här bilderna i mina gömmor och tänkte att de kanske förtjänar att få se dagens ljus. De flesta är från Stockholm med omnejd, men inte alla.
Så håll till godo. 😎
Crossover
2023
Ledge
Chamber of Knowledge
Dig in
Do Not Breathe
Going Dark
Lady in Green
Empty
The Baptizer
Falling Down
Ready Made
Green Room
Quarantine
Fractured
Gas
Under Pressure
Happy Misery
Magical Mystery Tour
I Hear You
The Missing Accountant
Lifetime Achievement
Add
Som byggnadsvårdare och stadsbyggare är jag mer för att ta vara på det som finns än att låta det förfalla och sen riva. Att ta vara på och ändå behålla det opolerade och ruffa har visat sig minst sagt svårt, närmast omöjligt. På sätt och vis förstår jag det. Att lägga några hundra miljoner på en renovering och att det sen ser lika slitet och eländigt som innan bär emot. Jag gillar inte heller grafitti så även jag vill ibland städa. Men de bästa renoverarna lyckas ibland behålla åtminstone en del slitna delar och mänskliga avtryck.
En faktor är också att de behövs områden som inte är svindyra och medelklass flashiga för att alla möjliga små verksamheter ska ha nånstans att hålla till. Och en del storföretag har börjat i ett garage eller nåt skjul.
Ja, jag kan förstå att det blev rätt mycket den här gången. Jag tror att jag liksom ville ”bli av” med de här bilderna, så att jag kan vandra vidare. Låter säkert lite märkligt, jag menar jag gillar ju dem såklart, annars skulle jag självklart låtit bli att publicera. Men det funkar lite så för mig att när jag väl lagt upp bilder oavsett vilka, så har jag lämnat över dem till betraktaren och kan på sätt och vis släppa taget och gå vidare — mot nya djärva mål.😄. Det här är dessutom bilder som sträcker sig över många år men som fått ligga orörda och lura i vassen. Det kliade helt enkelt lite väl mycket i fingrarna.😎, so sorry för det.
Nåväl, kul att du gillade bilden med spånplattan, den tillhör nog en av mina egna favoriter, i alla fall ur kompositionssynpunkt, så det gläder mig.
När det gäller ditt resonemang omkring renoveringar och rivningar och så vidare, så kan jag nog hålla med dig i princip, Många av de platser jag besökt och fotograferat genom åren har varit mer eller mindre farliga att vistas i alltför länge och jag har därför aldrig varit ensam. Andra platser hade gärna fått vara ifred lite längre och fått ligga till sig.
Det här handlar ju faktiskt om lusten att utforska för mig, lusten av att hitta och gestalta de där spåren av mänsklig aktivitet. Men det är helt klart att det finns en gräns när det övergivna övergår från att vara övergivet och spännande rent konstnärligt till att bara bli farligt, eller blir en plats där spåren av mänsklig aktivitet mest blir överväldigande i formen av taggar, graffitti och ren vandalism i en enda röra. Så för mig har det ofta handlat om att försöka hitta till de här platserna innan alla andra hittat dit och då framförallt de som bara är där för att vandalisera.
Men en renoverad industrilokal för boende, eller någon form av kommersiell verksamhet har jag ju ingen glädje av alls oavsett om man sparat en del av ”det slitna” och de mänskliga avtrycken i renoveringen. Jag blir definitivt utestäng och ärligt talat blir det rätt ointressant — ett stycke Industriromantik för de mest välfyllda plånböckerna möjligen.
Ja, jag får be om ursäkt för att jag nog tog i lite väl i överkant… sorry😏… men som jag precis skrev till Måns, så handlade det nog om att bli klar med de här bilderna som legat och lurat och gnagt. Behövde helt enkelt få ut dem ur systemet.
Men tack för att du i alla fall gav dem ett försök, trots att värmen, vilket jag sannerligen håller med dig om, håller på att ta knäcken på en och så vitt jag förstår så är det bara början…🥴
Jag blir verkligen glad av att höra att du ser mina avtryck i bilderna, det är trots allt viktigt för mig. Nu när jag kikar på dem kan jag se att vissa drar mer åt det konceptuellt/berättande hållet andra mer åt det formella och det är väl ungefär där jag ofta befinner mig. Det som är så spännande med att fotografera i miljöer såsom dessa är att det finns så många möjligheter till att verkligen jobba med båda dessa sätt — ett smörgåsbord, helt enkelt.
Men det gäller bara, som alltid, att hålla blicken och tanken öppen och inte gå vilse i alla intryck som ofta möter en. Att inte släppa taget om formen i lusten att berätta, eller att släppa taget om uttrycket i jakten på spännande form.
När jag tittar på urbexfoto rent allmänt så kan jag se att det ofta handlar om att ta in så mycket av miljöerna som det bara går, gärna med så vidvinkliga objektiv som möjligt och sedan skruva upp det hela ytterligare med en massa HDR (som jag hatar). Eller så har du den där gruppen (hardcore urbex) som fotar, eller numera mest filmar, för att dokumentera (inte gestalta) och visa upp för sina kompisar att ”Jag var där”.
Jag har nog alltid försökt ta mig an miljöerna på samma sätt som jag tar mig an vad än jag fotograferar, med små enkla medel, gärna stramt i formen om det går, gärna nära objektet eller så nära ”berättelsen” som möjligt. Att jobba fokuserat både till form och uttryck, vilket jag tycker det känns att jag gjort i de här bilderna. Jag känner igen mig själv helt enkelt.😎 Skönt att också du kände igen mig 🤗.
jag gissar att vi är rätt lika även på den fronten; att vi ser och gör på samma sätt oavsett vad vi har framför kameran.
jag hade faktiskt en intressant diskussion med chatgpt (!) igår, angående kameror (och det där med vad man gör med den på plats/efteråt). jag är så otroligt nöjd med min canon eos 5d mark III - mer nöjd än jag nånsin hade kunnat föreställa mig. chatgpt menade att de nyare kamerorna liksom är byggda för att ta fler beslut åt fotografen än äldre varianter. jag kan inte säga om den har rätt eller fel i det, men jag HAR tittat genom sökaren på nån nyare, ngt enklare nikon, och alltså.. färgåtergivningen var i mina ögon helt grotesk. i min mark III ser det normalt ut och jag kan själv styra vad jag vill göra med det efteråt. jag trivs oerhört bra med det. hur funkar din kamera just när det gäller sånt?
och ja, jag känner igen dig i dina bilder. 😄 det är faktiskt svårt att undgå, eftersom du är så tydlig i ditt bild- och formspråk. i like it! 🤗✨🙏
Bra att du är nöjd med din kamera. Det är jag med, fast det råkar vara en spegellös Nikon. Skämt åsido, så kan jag nog tycka att ChatGpt inte riktigt har rätt där. Jag håller i kommandot fortfarande, så där upplever jag ingen skillnad mot när jag hade en spegelreflex.
Den stora skillnaden handlar nog om man kan acceptera att sökaren är digital, och det gör jag. Jag gillar den, gillar att jag kan se direkt i sökaren vad som händer när jag arbetar med olika bländaröppningar till exempel. Jag gillar också att det jag ser i sökaren är plattare, vilket fungerar väldigt bra med mitt sätt att komponera direkt i kameran.
När det gäller färgåtergivning och dynamiskt omfång så handlar det nog väldigt mycket om hur bra den digitala sökaren är och på min kamera är den, som jag upplever det, väldigt bra och skiljer sig väldigt lite åt mot när jag hade min spegelreflex. Det finns dock en skillnad mellan Canon och Nikon när det gäller färgåtergivning och temperatur framförallt. Jag upplever ofta att Canon återger färger mycket kallare än Nikon, fast det kanske bara är en känsla som jag har efter att alltid ha kört med Nikon-kameror.
Men som sagt, i slutänden är det där mest en smaksak och framförallt vad man är van vid. Jag var försiktigt osäker på det där med spegellöst, men som sagt jag blev otroligt överraskad av hur skönt jag tycker det är. Dessutom är objektiven jag har till min spegellösa så oändligt mycket bättre än de jag hade till spegelreflexen. De är skarpare, lättare, ljusstarka och alldeles underbara.😄
Nå, nu får det räcka med försvarstal mot herr ChatGpt, han har inte alltid rätt…😎
haha, näh, chatgpt har verkligen inte alltid rätt. däremot är han rätt kul att prata med. jag kan ha rätt givande samtal med honom, faktiskt. det han däremot inte är, är en människa.
och jag har förstås inte provat spegellöst mer än nån enstaka exponering med en annan persons kamera. men alltså, jag vet inte, jag.. jag förstår också att det är en vanesak osv, men.. jag gillar ju min 5d mark III 🤗 det är faktiskt en kamera jag skulle kunna tänka mig att använda tills den dag jag dör - åtminstone som det känns just nu. 🙏
Stjärnor på alla bilder, snyggt.
Stefan
Åh, man får buga och bocka Stefan. Att hitta miljöerna, framförallt det övergivna och lite bortglömda blir tyvärr bara svårare och svårare kan jag tycka, i alla fall här i Stockholm, men fortfarande finns det en del om man bara håller ögon och sinne öppet. Nu senast var jag tillbaka en sväng till Södertäljehamn där jag fotat en hel del genom åren och fortfarande är platsen helt magisk för en sådan mig. Så än finns det fickor av glömska. Jag försöker också resa en del och har väl lyckats fånga upp en hel del på det viset. Nästa resa till hösten går till Dublin, vilket skall bli riktigt spännande (har aldrig varit där, så jag hoppas…😊).